Anställd hade inte provocerats till att säga upp sin anställning och inte rätt att återta uppsägningen (2006 nr 114)

KL var anställd som vikarie för en truckförare vid ett tillverkningsföretag. Den 24 januari 2005 sade han upp sin anställning men förklarade den 26 januari att han ville återta sin uppsägning. Bolaget vägrade att gå med på detta eftersom hans befattning, som innefattade arbetsuppgifter som inte kunde förbli ogjorda, omedelbart hade tillsats.

Enligt KL:s fackliga organisation hade KL blivit provocerad att säga upp sig och hade under alla förhållanden rätt att återta sin uppsägning. Vid tidpunkten för uppsägningen hade KL mått psykiskt dåligt efter en kontrovers med sina syskon några dagar tidigare och han befann sig under en stark press eftersom företrädare för bolaget sökt upp honom i hans hem för att diskutera hans frånvaro den dagen. Hans ekonomi hade vidare varit mycket dålig.

Enligt Arbetsdomstolen visade olika omständigheter (t.ex. att KL skött sitt arbete bra, att han inte tidigare varit frånvarande särskilt mycket, att han tyckte om sitt arbete och att detta arbete var viktigt) att syftet med hembesöket varit att ta reda på orsaken till KL:s frånvaro snarare än att förmå denne att säga upp sig. Även om KL uppfattade sin situation som svår fanns inga omständigheter som visade att bolagets företrädare under hembesöket borde ha insett att samtalet förvärrade KL:s redan besvärliga situation så att det funnits en risk att han skulle säga upp sig. Bolaget hade således inte föranlett att KL lämnat sin anställning. 

Utredningen visade inte på några omständigheter som innebar att bolaget den 26 januari borde ha förstått att KL den 24 januari inte varit i stånd att fatta rationella beslut. KL hade därmed inte haft rätt att återta sin uppsägning.