Uppsägning av postsorterare med nackbesvär godtogs (2006 nr 57)

MI arbetade som postsorterare men var sedan maj 2003 helt sjukskriven för värk i nacke och höger arm. I april 2005 blev han uppsagd eftersom bolaget bedömde att ytterligare rehabilitering inte var möjlig och att MI inte kunde utföra något arbete av betydelse för arbetsgivaren.

MI:s fackliga organisation menade att det fanns arbetsuppgifter som MI hade kunnat utföra och att uppsägningen därför inte var sakligt grundad.

Utredningen visade att MI vid tidpunkten för uppsägningen varaktigt saknade arbetsförmåga som postsorterare. Ett läkarintyg, som arbetsgivaren inte kände till vid uppsägningen, som i viss mån innefattade en annan bedömning förändrade inte denna slutsats.
I frågan om bolaget hade fullgjort sitt rehabiliteringsansvar konstaterade domstolen att arbetet som postsorterare innehöll vissa enklare moment som MI skulle kunna klara av. En lösning som innebar att han arbetade med dessa arbetsuppgifter förutsatte en omfördelning av arbetsuppgifter som i praktiken innebar att MI skulle befrias från merparten av de arbetsmoment som ingick i en postsorterares normala arbete. Detta innebar en utökning av verksamheten som gick utöver en arbetsgivares skyldigheter i rehabiliteringshänseende.

Arbetet var vidare upplagt så att en utbrytning av vissa arbetsmoment skulle vara förenat med betydande praktiska och organisatoriska svårigheter och skulle även öka risken för skador för de arbetstagare som därigenom skulle få ett mer monotont och fysiskt påfrestande arbete. Någon sådan omfördelning av arbetsuppgifterna var således inte skäligt att kräva av arbetsgivaren. Eftersom det ändå inte fanns någon möjlighet till fortsatt anställning hade arbetsgivaren rätt att underlåta att genomföra försök med arbetsträning med andra arbetsuppgifter. Uppsägningen var sakligt grundad.