Arbetsdomstolen har avkunnat en dom som tangerar ett antal intressanta principfrågor (2007 nr 90)

Arbetsdomstolen har avkunnat en dom som tangerar ett antal intressanta principfrågor, dock utan att ge särskilt många nya svar. Frågorna handlar bl.a. om i vilken mån anställda som inte är medlemmar i en kollektivavtalsslutande organisation blir bundna av, eller kan åberopa, kollektivavtal som gäller på arbetsplatsen.

Tvisten handlade om fyra medlemmar i Sveriges Ingenjörer som utfört arbetsuppgifter vid Ericsson AB som föll under Teknikföretagens kollektivavtal med IF Metall. Ingenjörerna ansåg sig ha rätt till ett lönetillägg som enligt kollektivavtalet utgick vid övergång till annat arbetsområde. De menade att en omställning av tillverkningen från mobiltelefoner till tillverkning av radiobasstationer innebar en sådan övergång till annat arbetsområde som avsågs i kollektivavtalet. Deras arbetskamrater, som var medlemmar i IF Metall, hade i samband med en tidigare dom från Arbetsdomstolen, behandlats som om det varit fråga om en övergång till annat arbetsområde. Detta hade då inte ifrågasatts av arbetsgivarna och domen innebar att företaget i princip var skyldigt att utge tillägg enligt kollektivavtalet.

Eftersom det i de fyra ingenjörernas anställningsavtal angavs att bolaget tillämpade kollektivavtalet med Metall så hävdade ingenjörerna att kollektivavtalets regler ingått i anställningsavtalen. I vart fall ansåg de att kollektivavtalet skulle tillämpas eftersom detsamma hade en normerande verkan på arbetsplatsen.

Bolaget invände bl.a. att kollektivavtalet inte blivit någon del av anställningsavtalen och att det inte var kollektivavtalet som sådant som var normerande utan dess tillämpning på arbetsplatsen. I vanliga fall hade denna distinktion ingen betydelse, eftersom de flesta arbetsgivare tillämpar kollektivavtalet enligt dess lydelse. I detta fallet hade emellertid företaget under 30 år, och i full enighet med verkstadsklubben, tillämpat andra regler. Visserligen hade Arbetsdomstolen i en tidigare dom funnit att denna lokala praxis inte hade stöd i något formellt giltigt kollektivavtal och att bolaget därför juridiskt sett hade varit skyldigt att tillämpa det centrala kollektivavtalet. Frågan hade emellertid därefter reglerats i ett lokalt kollektivavtal som innebar att krav på grund av domen reglerades på ett schablonmässigt sätt utan individgarantier. Konsekvensen av denna överenskommelse, som innebar en ”lokal tillämpning” av det centrala avtalet, var enligt bolaget att ingenjörerna inte hade rätt till någon ersättning, eftersom en eventuell normerande verkan på anställningsavtalen grundades på just den ”lokala tillämpningen”.
Domstolen ansåg dock att i ett fall där tidigare tillämpade regler befunnits stå i strid mot det centrala avtalet så kunde dessa tidigare regler inte annat än undantagsvis ha någon normativ effekt på utanförstående arbetstagares anställningsvillkor. Därför var det i stället regeln i det centrala kollektivavtalet som styrde anställningsavtalens innehåll på den aktuella punkten.

Eftersom det centrala avtalet föreskrev lönetillägg vid övergång till annat arbetsområde blev då frågan om det förekommit någon sådan övergång. Bolaget bestred detta och hävdade att arbetsgivarsidan i den tidigare processen enbart av processekonomiska skäl låtit bli att hävda denna inställning. Enligt ett yttrande från IF Metall var förbundets inställning den motsatta, nämligen att den aktuella situationen innebar en övergång till annat arbetsområde i avtalets mening. Eftersom parterna hade olika uppfattning och ingen vägledning gavs i själva avtalet så ansåg domstolen att det inte fanns ”underlag för en bedömning av frågan” och att det därför inte var utrett att omplaceringarna inneburit en övergång till annat arbetsområde i verkstadsavtalets mening. Bakom resonemanget torde ligga uppfattningen att Sveriges Ingenjörer hade bevisbördan för att styrka att avtalsregeln hade den av dem hävdade innebörden.

Eftersom det således inte var styrkt att det centrala kollektivavtalet, trots att det var normerande för anställningsavtalen, gav de fyra ingenjörerna någon rätt till ersättning så behövde inte domstolen pröva om talan var preskriberad och huruvida den särskilda lokala överenskommelsen hade någon slags verkan på andra än medlemmar i IF Metall.

En särskild fråga som domstolen däremot tog ställning till var bolagets invändning om att talan skulle avvisas på grund av att det fanns en skiljeklausul i kollektivavtalet och att denna skiljeklausul kommit att ingå i de enskilda anställningsavtalen på grund av det centrala kollektivavtalets tidigare nämnda ”normerande verkan”. Domstolen konstaterade att skiljeklausuler i kollektivavtal normalt är bindande för medlemmar i den kollektivavtalsslutande organisationen. Beträffande kollektivavtalets normativa effekt ansåg domstolen, i enlighet med tidigare praxis, att skiljeklausuler intog en särställning. Om anställningsavtalet innehåller en tydlig hänvisning till kollektivavtalet och om skiljeklausulen inte har en undanskymd plats i avtalet så var enligt domstolen ändå ofta bindande gentemot utanförstående arbetstagare. Den skiljeklausul som var aktuell i målet var dock inte av det sedvanliga slaget som gäller tvister om anställningen och liknande. Klausulen riktade sig till parterna i avtalet och gav intryck av att vara en regel på organisationsplanet som innebar en ytterliggare tvistelösningsmekanism inom ramen för förhandlingsordningen. Enligt domstolen hade en sådan reglering inte någon normativ effekt på utanförstående arbetstagare. Eftersom de fyra ingenjörerna inte varit bundna av skiljeklausulen förelåg inte skäl att avvisa talan. Utgången i denna fråga står i god överensstämmelse med domstolens tidigare praxis.

Likaså tog domstolen ställning till ett påstående från Sveriges Ingenjörer att bolaget skulle ha utfäst sig att betala lönetillägget till de fyra ingenjörerna genom uttalanden i stil med att alla skulle behandlas lika. Bolaget förnekade emellertid att man gjort några preciserade utfästelser om betalning till alla utan menade att alla faktiskt behandlats lika, nämligen inom ramen för den lokala överenskommelse som ju inte innebar några garanterade utbetalningar till någon individ. Domstolen ansåg inte styrkt att några bindande utfästelser lämnats.