Enskild medlem (2008 nr 66)

Enskild medlem som var svarandepart inför tingsrätt var inte skyldig att göra invändning om att förhandlingskravet enligt arbetstvistlagen inte varit uppfyllt .

Staten väckte genom Statens Pensionsverk (SPV) talan vid en tingsrätt mot en tidigare anställd, BJ, och yrkade att denne skulle betala tillbaks en tillfällig sjukpension som han tidigare uppburit. BJ bestred kravet och invände att målet utgjorde en arbetstvist varför målet skulle avvisas. SPV höll med BJ om att tvisten var en arbetstvist men bestred avvisningsyrkandet.

Tingsrätten beslutade att överlämna målet till Arbetsdomstolen. SPV väckte talan även mot BJ:s fackliga organisation, Vårdförbundet, enligt bestämmelsen i 4 kap.5 § andra stycket arbetstvistlagen. Vårdförbundet, som förklarade sig företräda BJ, invände att förhandlingskravet enligt 4 kap.7 § arbetstvistlagen inte fullgjorts och yrkade avvisning.

SPV medgav att förhandlingsskyldigheten inte var fullgjord men bestred avvisningsyrkandet eftersom invändningen om rättegångshinder hade framställts för sent. Den borde ha framställts i det svaromål som BJ gav in till tingsrätten, och detta gällde oavsett om han vid den tidpunkten insett att tvisten var en arbetstvist eller inte. Under alla förhållanden borde invändningen ha framställts senast då BJ gjorde gällande att tvisten var en arbetstvist.

Vårdförbundet menade att invändningen gjorts i rätt tid eftersom den framställdes i det svaromål som ingavs med anledning av att Vårdförbundet stämdes in i tvisten.

Arbetsdomstolen konstaterade att tingsrätten varit obehörig att uppta tvisten till prövning. Det var således inte fråga om en sådan talan som väckts vid tingsrätten med stöd av 2 kap.2 § arbetstvistlagen. Detta betydde att 5 kap.1 § första stycket arbetstvistlagen – som föreskriver att förhandlingskravet i 4 kap.7 § äger motsvarande tillämpning i arbetstvist som väcks vid tingsrätt med stöd av 2 kap. 2 § – inte var tillämplig.

Det hade mot denna bakgrund inte ålegat BJ att göra invändning vid tingsrätten om rättegångshinder. Vårdförbundet, som stämdes in i målet först i Arbetsdomstolen, hade gjort invändning om rättegångshinder i rätt tid.

SPV:s talan avvisades eftersom förhandlingskravet i 4 kap.7 § arbetstvistlagen inte var uppfyllt och då invändningen om rättegångshinder med anledning härav hade gjorts i rätt tid.

Beträffande rättegångskostnaderna konstaterade Arbetsdomstolen att kvittningsregeln i 5 kap.2 § första stycket inte var tillämplig då målet inte avgjorts i sak (jfr AD 1995 nr 131). Förutsättningarna för kvittning enligt bestämmelserna i 18 kap.3 § första resp. andra styckena rättegångsbalken var inte heller uppfyllda, varför huvudregeln om fördelningen enligt 18 kap.5 och 1 §§ rättegångsbalken skulle tillämpas. SPV ålades därför att utge ersättning för  motparternas rättegångskostnader