Oenighet om när en uppsägning skett kunde inte prövas interimistiskt (2008 nr 57)

AT blev uppsagd från sin anställning. Hon väckte talan vid tingsrätten och yrkade att hennes uppsägning, som enligt henne hade skett den 19 april, skulle förklaras ogiltig. Enligt AT hade det inte förelegat saklig grund för uppsägning eftersom det inte hade varit arbetsbrist i den butik där hon arbetade.

Bolaget bestred käromålet och begärde att tingsrätten interimistiskt skulle förordna att AT:s anställning skulle ha upphört en viss dag i augusti. Enligt bolaget hade det varit arbetsbrist. Uppsägningen hade skett först den 15 maj.

Tingsrätten förordnade i enlighet med det interimistiska yrkandet och tog därvid ställning även till frågan när uppsägningen faktiskt hade ägt rum.

AT överklagade beslutet till Arbetsdomstolen och begärde att domstolen skulle upphäva tingsrättens beslut och fastställa att anställningen skulle bestå till dess tvisten var slutligt avgjord.

Domstolen förklarade att det finns en rad tvistiga frågor i mål om uppsägning som inte lagligen kan prövas interimistiskt. Ett interimistiskt yrkande enligt 34 § tredje stycket anställningsskyddslagen kan således avslås därför att en tillämpning av lagrummets andra stycke är tvistig, exempelvis därför att parterna tvistar om huruvida en anställning upphört på grund av uppsägning eller på grund av att anställningstiden löpt ut.

Det var tvistigt om uppsägningen av AT skedde den 19 april eller den 15 maj. Det rådde således oklarhet om det som hände den 19 april utgjorde en uppsägning. Detta var en tvistefråga som inte borde prövas interimistiskt. Det var därmed inte klart om 34 § andra stycket anställningsskyddslagen var tillämplig, varför det inte fanns förutsättningar att utverka ett  interimistiskt förordnande enligt lagrummets tredje stycke.

Tingsrätten borde ha avslagit bolagets yrkande om interimistiskt förordnande på denna grund. Detta hade inte medfört att AT:s anställning hade bestått efter uppsägningstidens utgång utan endast inneburit att tingsrätten inte hade tagit ställning till om anställningen enligt 34 § andra stycket anställningsskyddslagen skulle bestå till dess tvisten slutligt avgjorts.

AT:s yrkande avslogs. Detta innebar att tingsrättens beslut stod fast. Beslutet innebar dock inget annat än ett konstaterande av att AT:s anställning upphört i och med AT:s sista dag som anställd. Även om tingsrättens beslut hade grundats på den felaktiga förutsättningen att det var klarlagt att 34 § andra stycket anställningsskyddslagen var tillämpligt, kunde Arbetsdomstolen på grund av
talans utformning inte upphäva tingsrättens beslut.