Skiljeklausul i ett kollektivavtal var tillämplig trots att avtalet upphört att gälla (2008 nr 11)

För verkstadsbranschen gällde fram till och med april 1999 ett centralt kollektivavtal om förslagsersättning. Vid ett bolag träffades 1996 ett lokalt kollektivavtal om tillämpningen av det centrala avtalet. Enligt avtalet skulle tvister om ersättning prövas av en skiljenämnd enligt förhandlingsordningen i det centrala kollektivavtalet om förslagsersättning. Det lokala förslagsavtalet upphörde att gälla 2002.

1997 lämnade DL in ett förslag till bolaget och begärde ersättning. Han fick 2005 en viss ersättning men väckte 2006 talan mot bolaget och yrkade högre ersättning. Arbetsgivarsidan invände att det förelåg rättegångshinder till följd av skiljeklausulen i det centrala förslagsavtalet. Enligt arbetsgivarparterna spelade det förhållandet att det centrala avtalet hade upphört att gälla ingen roll.

Arbetsdomstolen konstaterade att det av lagen om skiljeförfarande följer att om ett skiljeavtal ingår i ett annat avtal, och det uppkommer tvist om skiljemännens behörighet, ska skiljeavtalet ses som ett särskilt avtal.

Principen gäller också vid tvister om ett skiljeavtals giltighet och innebär att en skiljeklausul inte behöver innehålla en särskild föreskrift om att klausulen gäller med avseende på tvister som uppkommer efter det att avtal upphört att gälla. Det räcker att klausulen omfattar alla tvister med anledning av avtalet.

Det var ostridigt att skiljeklausulen till sin lydelse omfattade den aktuella tvisten. Därmed saknade det betydelse för skiljeklausulens giltighet om tvisten hade uppstått under den tid som det centrala kollektivavtalet om förslagsersättning var gällande eller därefter.

Förhandlingsordningen enligt det centrala förslagsavtalet var således tillämplig på den aktuella tvisten. Klausulen utgjorde ett rättegångshinder som innebar att arbetstagarsidans talan avvisades.