Talan om rätt till resterande pension innefattade en pensionsfordran och utgjorde inte en skadeståndstalan (2008 nr 60)

SL väckte talan mot sin f d arbetsgivare och yrkade att utfå resterande pension för vissa angivna tidsperioder. Hon gick i pension 2000 och arbetsgivaren hade underlåtit att vidtaga vissa åtgärder vilket fick till följd att hon erhöll för låg pension. Arbetsgivaren var därför skyldig att fylla ut mellanskillnaden mellan vad hon erhållit i pension och vad arbetsgivaren utfäst i pensionsavtalet med henne.

Arbetsgivaren menade att SL:s talan var en skadeståndstalan på grund av avtalsbrott och inte en fordran på pension. Detta betydde att den särskilda regeln i 2 § tredje stycket preskriptionslagen inte var tillämplig. I stället började preskriptionstiden att löpa från tiden för den påstådda skadegörande handlingen, vilken ägde rum under hennes anställning mellan 1982 och 1995 i form av uteblivna inbetalningar av pensionsavgifter. Hennes krav var därför preskriberat enligt den sedvanliga tioåriga preskriptionsfristen i 2 § första stycket preskriptionslagen.

SL menade att hennes talan innefattade en pensionsfordran. Preskriptionstiden skulle därför räknas från den dag då fordringen tidigast kunde göras gällande, i enlighet med 2 § tredje stycket preskriptionslagen. Detta innebar att talan inte var preskriberad.

Arbetsdomstolen konstaterade att SL:s talan grundades på ett pensionsavtal och avsåg fullgörelse enligt detta avtal. Hennes talan var inte utformad som en skadeståndstalan och kunde heller inte uppfattas som en sådan. Hennes talan avsåg därför en sådan fordran på pension som omfattades av den särskilda preskriptionsregeln i 2 § tredje stycket preskriptionslagen. Detta innebar att SL:s talan inte var preskriberad.