Stridsåtgärder

Laval tilldömdes allmänt skadestånd (2009 nr 89)

Hösten 2004 vidtog svenska fackliga organisationer stridsåtgärder mot det lettiska företaget Laval i samband med ett skolbygge i Vaxholm. Byggnads och en av dess avdelningar vidtog en blockad och Elektrikerförbundet vidtog en sympatiåtgärd till stöd för de båda organisationerna. Laval var ett bemanningsföretag som hyrde ut arbetskraft till ett svenskt byggnadsbolag.

Frågan om stridsåtgärdernas tillåtlighet har prövats av EG-domstolen, som i en dom i december 2007 förklarade att stridsåtgärderna stred mot skyddet för den fria rörligheten för tjänster i artikel 49 i EG-fördraget.

Laval yrkade allmänt och ekonomiskt skadestånd av de fackliga organisationerna med anledning av de otillåtna stridsåtgärderna. Mot bakgrund av EG-domstolens ställningstagande var det numera ostridigt att stridsåtgärderna var otillåtna.

Arbetsdomstolen konstaterade att det inte finns några uttryckliga svenska skadeståndsregler som kunde ge bolaget rätt till skadestånd. En skadeståndsskyldighet för de fackliga organisationerna måste därför ytterst grunda sig på EG-rätten.

Av EG-domstolens praxis följer att skadeståndsskyldighet på EG-rättslig grund kan föreligga mellan enskilda rättssubjekt under förutsättning att de EG-regler som överträtts har direkt effekt på det nationella planet och att denna direkta effekt också gäller i förhållandet mellan enskilda. Artikel 49 har direkt effekt i de avseenden som var aktuella i målet.

Beträffande EG-domar är huvudprincipen att domar har retroaktiv verkan. En tolkning av en EG-regel som EG-domstolen gör är således normalt tillämplig även på rättsförhållanden avseende tiden före domen.

Laval hade två grunder för sina skadeståndsyrkanden.

1. Stridsåtgärderna var inte tillåtna eftersom avtalskraven stred mot EG-fördragets regler om fri rörlighet.

Arbetsdomstolen tog först upp frågan om de fackliga organisationerna kunde göras ansvariga för fördragsbrottet. Domstolen fann att artikel 49 har direkt horisontell effekt mellan de fackliga organisationerna och bolaget. Därmed underkände domstolen de fackliga organisationernas påstående att det enligt EG-domstolen inte var de fackliga organisationernas faktiska handlande som ansågs strida mot fördraget utan deras rätt i enlighet med den svenska lagstiftningen att vidta stridsåtgärderna.

Nästa fråga var om följden av fördragsbrottet skulle vara skadestånd. Den inom EG-rätten gällande lojalitetsprincipen innebär att ett fördragsbrott ska leda till effektiva sanktioner för att förhindra sådana brott, och skadestånd kan utgå även mellan enskilda vid brott mot en fördragsbestämmelse som har horisontell direkt effekt. Eftersom de regler som de fackliga organisationerna hade överträtt var avsedda att skapa rättigheter åt enskilda, ett orsakssamband fanns mellan överträdelsen och skadan och överträdelsen var klar, förelåg förutsättningar för skadeståndsskyldighet. Domstolen slutsats i denna del var att den ändamålsenliga verkan av EG-rätten skulle äventyras om inte de fackliga organisationerna kunde åläggas att utge skadestånd till bolaget.

Beträffande frågan vilka skadeståndsregler som var tillämpliga kom domstolen fram till att beträffande denna grund kunde medbestämmandelagens skadeståndsregler användas analogt, såväl avseende kravet på ekonomiskt som allmänt skadestånd.

2. Stridsåtgärderna var inte tillåtna eftersom de syftade till att tränga undan de kollektivavtal som Laval redan var bundet av och då Lex Britannia inte var tillämplig såsom varande diskriminerande.

Av EG-domstolens dom i Laval-målet följer att 42 § tredje stycket (som är en del av lex Britannia) inte kan tillämpas. En naturlig följd av detta är att lagrummets första stycke i stället ska tillämpas, vilket i sin tur betyder att de fackliga organisationernas stridsåtgärder stred mot medbestämmandelagens fredspliktsregler (42 § första stycket avseende Byggnads och dess avdelning samt 41 § första stycket p 4 avseende Elektrikerförbundet). Således ska medbestämmandelagens skadeståndsregler tillämpas direkt avseende denna andra grund för skadeståndsyrkandena.

Var de fackliga organisationerna skyldiga att betala ekonomiskt skadestånd?
Lavals yrkande om ekonomiskt skadestånd byggde på uppgifter om det svenska byggnadsbolagets kontraktssummor och vad som är en rimlig vinstmarginal i byggnadsbranschen. Dessa uppgifter, som alltså inte gällde Laval, kunde inte läggas till grund för en uppskattning av den skada Laval lidit. Det saknades således utredning om skadans storlek.

Domstolen konstaterade vidare att det inte fanns förutsättningar att uppskatta skadan enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Detta berodde på att bolaget inte hade tagit fram den utredning om skadans storlek som rimligen hade kunnat göras. Det hade med andra ord inte saknats möjlighet att ta fram adekvat bevisning. Yrkandet om ekonomiskt skadestånd avslogs.

Var de fackliga organisationerna skyldiga att betala allmänt skadestånd?
Domstolen konstaterade att en tillämpning av medbestämmandelagens skadeståndsregler (54 och 55 §§) inte, som de fackliga organisationerna gjort gällande, förutsätter oaktsamhet.

Stridsåtgärderna stod inte i strid mot de svenska lagreglerna men de utgjorde klara överträdelser av EG-rätten. EG-domstolens dom hade retroaktiv effekt och var därmed tillämplig på överträdelserna som vidtagits före domen.

Även om rättsläget inte blev klarlagt förrän i och med EG-domstolens dom hade det, bl a mot bakgrund av påpekande från bolaget, funnits anledning för de fackliga organisationerna att överväga om stridsåtgärderna var förenliga med EG-rätten. Det förhållandet att Arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut i december 2004 godtog stridsåtgärderna som tillåtna hade ingen betydelse när det gällde att bestämma storleken på det allmänna skadeståndet.

Det allmänna skadeståndet bestämdes till 200 000 kronor (av yrkade 500 000 kronor) för var och en av Byggnads och avdelningen samt 150 000 kronor (av yrkade 350 000 kronor) för Elektrikerförbundet.

Arbetsdomstolen fann ingen anledning att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen i skadeståndsfrågan.

Bolagets yrkande att domstolen skulle förklara att stridsåtgärderna var otillåtna och att de skulle hävas avvisades enligt 4 kap 6 § arbetstvistlagen eftersom stridsåtgärderna numera inte pågick.
     

Tre av domstolen ledamöter hade skiljaktiga meningar. Två av dessa ledamöter ville helt ogilla bolagets talan.