Avsked av alkoholpåverkad (2009 nr 22)

Avsked av kommunanställd som var alkoholpåverkad i tjänsten godtogs.

JS var sedan 44 år anställd hos en kommun. Han hade haft varierande arbetsuppgifter och var sedan slutet av 1990-talet IT-samordnare. 2001 drabbades han av en utmattningsdepression som ledde till långvarig sjukskrivning. Han började dricka alkohol för att dämpa sin ångest.

Sedan 2005 hade han kontakt med läkare och var därefter föremål för olika rehabiliterande insatser. Han fick anpassade arbetsuppgifter och blev 2006 placerad vid tekniska kontoret som kvalitetsuppföljare. I april 2007 började JS åter att arbeta heltid.

Han avskedades från sin anställning i november 2007. Som skäl för avskedandet åberopade kommunen att JS i september samma år hade druckit alkohol i samband med utförandet av sina arbetsuppgifter och att han därefter kört en bil med kommunens logotyp med en alkoholkoncentration i blodet om 1,2 promille. JS’s körkort drogs in och han dömdes för grovt rattfylleri.

Förbundet menade att kommunen inte hade fullgjort sin rehabiliterings- och omplaceringsskyldighet varför det inte hade funnits laglig grund för avsked. Kommunen invände att det inte funnits någon sjukdomsbild som kunde relateras till en alkoholproblematik. En omplaceringsutredning gjordes, och den visade att det inte fanns någon permanent, lämplig omplaceringsmöjlighet.

Arbetsdomstolen konstaterade att JS druckit alkohol samtidigt som han utförde arbetsuppgifter åt arbetsgivaren. Han var iförd en kommunmärkt jacka och körde en bil märkt med kommunens logotyp. Även om bilkörningen måhända ägde rum efter arbetstidens slut hade den en klar anknytning till JS’s anställning. Bilfärden var visserligen kort men JS körde bilen med en alkoholkoncentration i blodet  som överskred gränsen för grovt rattfylleri. Det kunde inte betvivlas att kommunens förtroende för JS hade skadats.

Domstolen uttalade att vid bedömningen av om det funnits laga skäl för ett avsked kan personliga omständigheter endast undantagsvis anses ha en sådan tyngd att de beaktas.

I fråga om rehabiliteringsansvaret fann domstolen att JS hade förnekat att han missbrukade alkohol och att det inte i övrigt hade framkommit några omständigheter som visade på något sådant. Kommunen hade således inte haft någon rehabiliteringsskyldighet med inriktning mot ett missbruksbeteende. Förbundet hade inte ens påstått att JS vid tidpunkten för avskedandet led av ett alkoholberoende av sjukdomskaraktär.

Vad som i övrigt framkommit om JS’s personliga förhållanden, hans långa anställningstid och att han arbetat tidigare utan anmärkning saknade betydelse vid prövningen. Avskedandet godtogs.

Två ledamöter var av skiljaktig mening och ansåg att JS’s personliga förhållanden borde tillmätas en sådan tyngd vid bedömningen att avskedandet inte kunde anses var lagligt.