Avsked av polis (2009 nr 23)

Avsked av polis som misshandlat två ungdomar i tjänsten godtogs.

Trafikpolisen KM hade en anställning med konstitutorial och en som polisinspektör. Han dömdes av tingsrätt och hovrätt för misshandel sedan domstolarna funnit att KM i samband med en trafikkontroll tjänsten uppsåtligen slagit två unga pojkar i huvudet med ett tillhygge. Enligt hovrätten hade det inte framkommit några omständigheter som givit KM rätt att handla som han gjort. Domen vann laga kraft. Med hänvisning till domen avskedades KM.

KM’s fackförbund menade att KM inte hade misshandlat ungdomarna. Skadorna uppkom när den bil de färdades i körde av vägen. Under alla förhållande hade det inte funnits grund för avsked. Det var en engångsföreteelse, KM hade närmare fyrtio års prickfri tjänstgöring som polis och hade en kort tid kvar till pensionen.

Arbetsdomstolen konstaterade att hovrättens dom inte var bindande i samband med avskedandeprövningen men att den hade en betydande bevisverkan. Domstolen fann inga skäl att frångå den bedömning i ansvarsfrågan som tingsrätten och hovrätten gjort.

Frågan om avskedande av KM från dennes konstitutorialtjänst skulle bedömas med ledning av bl a den praxis som utbildats vid tillämpning av avskedanderegeln i 11 kap. 1 § i 1976 års lag om offentlig anställning. Beträffande hans anställning som polisinspektör var 18 § lagen om anställningsskydd tillämplig. Av praxis följde att vid tillämpningen av denna bestämmelse bör ledning sökas i den praxis som utbildat sig vid tillämpningen av 11 kap. 1 § i 1976 års lag om offentlig anställning.

Detta betydde att avskedandefrågan skulle bedömas enligt samma grunder i fråga om båda KM’s anställningar.

KM’s brottslighet var starkt ägnad att rubba det förtroende som polismän måste åtnjuta för att kunna utföra sina arbetsuppgifter korrekt. Brottsligheten var av den karaktären att det måste anses oförenligt med de krav som måste ställas på polismän att den som gjort sig skyldig till sådant brott får behålla sin anställning som polisman. De omständigheter av personlig karaktär som förbundet åberopade hade inte sådan tyngd att de rubbade denna slutsats.

Avskedandet godtogs.