Ogiltigförklaring av ett avskedande (2009 nr 34)

Ogiltigförklaring av ett avskedande av en kock samt prövning av lönekrav.

HC var sedan juni 2006 anställd som kock hos ett restaurangbolag. Han avskedades den 28 april 2007 eftersom han, enligt bolaget, varit ovillig att lyda givna arbetsorder, varit olovligt frånvaro och uppträtt provocerande. Målet gällde om avskedandet var lagligen grundat, om HC varit anställd på heltid eller vid behov samt om rättsverkningar enligt 35 § medbestämmandelagen inträtt.

Av de incidenter som bolaget åberopat som grund för avskedandet fann Arbetsdomstolen endast styrkt att HC vid ett antal tillfällen avvikit från arbetsplatsen under ett arbetspass. Bolaget hade inte reagerat på ett tydligt sätt med en tillsägelse eller varning. Bolaget verkade mot den bakgrunden inte ha sett så allvarligt på det inträffade. Det hade inte funnits grund för vare sig avsked eller uppsägning.

Beträffande HC:s arbetstidsmått visade två dokument att han var anställd för heltidsarbete. Bolaget hade inte styrkt sitt påstående att HC genom konkludent handlande hade accepterat att endast få arbeta vid behov. HC hade således haft en heltidsanställning.

HC:s lönekrav avsåg tidsperioden 1 januari – 27 april, fram till avskedandet. I ett brev den 14 maj framställde förbundet klart och tydligt ett krav på betalning. Bolaget tog inte uttryckligen ståndpunkt i betalningsfrågan, men genom att inte besvara förbundets brev och genom att inte betala i enlighet med kravet framgick bolagets ståndpunkt underförstått. En rättstvist enligt 35 § medbestämmandelagen hade därmed uppkommit. Bolaget begärde inte förhandling och väckte inte talan inom de tidsfrister som anges i 37 § medbestämmandelagen.

Bolaget menade dock att kravet var oskäligt eftersom HC inte stått till förfogande för arbete under en dryg månad. HC å sin sida menade att han fått uppgift om att den nye ägaren, som tog över verksamheten den 1 februari, inte ville han honom på arbetsplatsen. Enligt domstolen hade dock HC inte haft rätt att förlita sig på den lämnade uppgiften utan varit arbetsskyldig. Han hade således inte stått till förfogande för arbete under en dryg månad, varför lönekravet avseende denna tid var oskäligt.

Kravet avseende semesterersättning för tiden 1 januari – 27 april var också oskäligt eftersom förbundet vid tidpunkten för avsändandet av brevet den 14 maj redan hade begärt att avskedandet skulle ogiltigförklaras. Det måste ha stått klart för förbundet att kravet skulle komma att underkännas vid en rättslig prövning.

Avskedandet förklarades ogiltigt och bolaget ålades att betala allmänt och ekonomiskt skadestånd.