Diskriminering

Försäkringskassan behövde inte vidta sådana stöd- och anpassningsåtgärder som skulle ha krävts för en gravt synskadad person skulle kunna arbeta som handläggare av försäkringsärenden (2010 nr 13)

MLJ är gravt synskadad. Hon sökte en tillsvidareanställning hos Försäkringskassan som utredare/bedömare av sjukpenning- och sjukersättningsärenden. MLJ erhöll inte anställningen på grund av sin synskada.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) menade att Försäkringskassan borde ha vidtagit åtgärder i form av tekniska hjälpmedel och arbetsbiträde så att MLJ hade kunnat utföra de väsentligaste arbetsuppgifterna. Eftersom Försäkringskassan underlät att göra detta blev MLJ diskriminerad.

Försäkringskassan invände att de stöd- och anpassningsåtgärder som skäligen hade kunnat krävas inte hade varit tillräckliga för att möjliggöra för MLJ att utföra de väsentligaste arbetsuppgifterna. Någon diskriminering hade därmed inte skett.

Arbetsdomstolen konstaterade att arbetet som utredare/bedömare förutsatte en tämligen omfattande användning av ett datoriserat ärendehanteringssystem (ÄHS) samt andra datorbaserade hjälpsystem. Arbetet hade fordrat att MLJ hade kunnat tillgodogöra sig ÄHS och hjälpsystemen på sådant sätt att hon kunnat hämta och läsa informationen i de datorbaserade systemen, navigera mellan programmen i dem samt aktivt använda dem som handläggningsverktyg. MLJ hade också behövt kunna tillgodogöra sig handskriven text som förekom i omkring tio procent av alla handlingar.

Nödvändiga stödåtgärder hade varit olika tekniska hjälpmedel samt arbetsbiträde. ÄHS fungerade inte med de förekommande skärmläsningsprogrammen utan det hade krävts en omprogrammering av hela systemet för att MLJ skulle ha kunnat använda detta datorsystem. En sådan åtgärd hade tagit omkring 20 000 timmar och det var inte skäligt att kräva att Försäkringskassan skulle ha vidtagit en sådan generell åtgärd för att MLJ skulle kunna utföra arbetet.

Utredningen visade vidare att en annan metod - att översätta informationen till punktskrift - hade blivit alltför belastande för Försäkringskassan. Metoden att anlita ett arbetsbiträde för hanteringen av ÄHS hade i praktiken inneburit att Försäkringskassan hade behövt anställa två personer för att utföra en persons arbete.

Domstolen kom sammanfattningsvis fram till att Försäkringskassan hade visat att det inte var skäligt att kräva att Försäkringskassan skulle ha vidtagit de stöd- och anpassningsåtgärder som hade behövts för att sätta MLJ i en jämförbar situation med personer utan hennes funktionshinder. Hon hade alltså inte haft sakliga förutsättningar för tjänsten som utredare/bedömare. Försäkringskassan hade därför inte diskriminerat henne när hon nekades anställning på grund av sitt funktionshinder.

DO’s talan avslogs.

I den situationen att arbetsgivaren inte genom att vidta stöd- och anpassningsåtgärder skapat en jämförbar situation ska bevisregeln tillämpas så att arbetssökanden först ska visa att det är möjligt att genom vissa åtgärder eliminera eller reducera den inverkan funktionshindret kan ha på arbetsförmågan. Om bevisbördan i den delen fullgörs ankommer det på arbetsgivaren att visa att det inte kan anses skäligt att vidta åtgärderna.