Arbetstid

Uppdelning av arbetspass under dagen för tjänstemän stred inte mot kollektivavtalet men väl mot de enskilda anställningsavtalen (2010 nr 2)

Ett bussbolag införde under våren 2008 ett nytt arbetstidsschema för driftledare inom ett av sina trafikområden. Schemat innebar att arbetsdagen delades in i två arbetspass, 5.00 – 8.00 och 12.00 – 16.20. Under en fyraveckorsperiod hade varje driftledare fem sådana delade arbetspass.

Tvisten gällde om det tjänstemannaavtal som gällde för driftledarna tillät sådana delade arbetspass som bolaget infört. Enligt förbundet innebar kollektivavtalet ett förbud mot delade arbetspass. I andra hand gjorde förbundet gällande att de aktuella driftledarna inte enligt sina anställningsavtal var skyldiga att arbeta delade arbetspass.

Arbetsdomstolen konstaterade att utgångspunkten är att arbetsgivaren har rätt att förlägga arbetstiden. Frågan var därmed om tjänstemannaavtalet innehöll begränsningar i detta avseende.

Det var ostridigt att avtalet inte innehöll någon regel som direkt förbjöd uppdelning av arbetsdagen i olika pass.

Beträffande regeln om arbetstidens förläggning – enligt vilken hänsyn ska tas till verksamhetens behov och tjänstemannens behov och önskemål – delade domstolen inte förbundets uppfattning att bestämmelsens inriktning i sig lade hinder i vägen för en ordning med delade pass.

Det gick enligt domstolen heller inte att utläsa av avtalet att det ligger i den ordinarie arbetstidens natur att den ska vara sammanhängande. Avtalets bestämmelser om arbetstidens förläggning innehöll sammanfattningsvis inget generellt förbud mot delade arbetspass.

Vidare kunde frånvaron av regler i avtalet om särskild ersättning för olägenheter till följd av delade arbetspass inte utan vidare föranleda slutsatsen att avtalet lade hinder i vägen för delade arbetspass.

Det gick således inte att i avtalets lydelse utläsa ett förbud mot delade arbetspass. Domstolen konstaterade också att det inte vid tillkomsten av avtalet hade förekommit något mellan avtalsparterna som gav stöd för att avtalet hade ett innehåll utöver vad som framgick av avtalstexten.

Enligt domstolen kunde det förhållandet att en uppdelning i olika arbetspass inte varit vanligt förekommande på tjänstemannasidan eller på viss arbetsplats inte i sig tolkas som att arbetsgivaren avstått från den beslutanderätt som tillkommer honom som ett utflöde av rätten att leda och fördela arbetet.

Domstolen tillade att kravet på skriftlig form för kollektivavtal inte under alla förhållanden utesluter att en i avtalet inte uttryckt förutsättning tillerkänns rättslig betydelse. För att en sådan förutsättning ska kunna intolkas i avtalet krävs dock att det otvetydigt klarläggs att avtalet vilar på denna förutsättning. Detta krav var inte uppfyllt i det föreliggande fallet.

Frågan om driftledarna enligt sina anställningsavtal – vilka inte innehöll någon bestämmelse om viss arbetstidsförläggning – hade varit skyldiga att acceptera en så långtgående förändring av arbetstiderna skulle bedömas mot bakgrund av de arbetstidsförhållanden som rått på den aktuella arbetsplatsen.

Någon arbetstidsförläggning med delade arbetspass för tjänstemän hade inte förekommit tidigare på arbetsplatsen eller i bussbranschen i övrigt. Det syntes således finnas en praxis rörande driftledarnas arbetstidsförhållanden som innebar att deras arbetstid inte har varit uppdelad på det sätt som skett i det i målet aktuella schemat. De berörda driftledarnas anställningsavtal fick antas ha slutits med utgångspunkt i dessa förhållanden.

Arbetstidsförläggningen med delade arbetspass innefattade en långtgående förändring av driftledarnas arbetstider, vilken de enligt sina anställningsavtal inte hade varit skyldiga att godta. Förbundets i andra hand framställda fastställelseyrkande bifölls.