Uppsägning pga arbetsbrist

En arbetstagare som saknade körkort hade inte tillräckliga kvalifikationer för fortsatt arbete i en arbetsbristsituation.

MD var anställd hos ett städföretag och arbetade med städning av tåg. Hon saknade körkort och cyklade fram och tillbaka till arbetsplatsen. I samband med en arbetsbristsituation sade bolaget upp de fyra senast anställda som saknade körkort, däribland MD. Då det fanns andra anställda med kortare anställningstid än MD som inte sades upp, uppkom frågan om bolaget brutit mot turordningsreglerna i anställningsskyddslagen genom att säga upp MD.

Bolaget menade att MD saknade tillräckliga kvalifikationer för fortsatt arbete eftersom hon saknade körkort. I samband med personalminskningen organiserades verksamheten om varvid krav på körkort infördes. Förändringen av verksamheten innebar att de anställda var tvungna att förflytta sig mellan olika städobjekt. Detta krävde i de flesta fall körkort.

Förbundet menade att MD:s arbetsuppgifter var oförändrade och att det därför inte hade funnits skäl att införa ett krav på körkort. Någon sådan omorganisation som hade givit bolaget rätt att ställa krav på körkort hade inte skett. Bolaget hade varit skyldigt att genom organisatoriska åtgärder göra det möjligt för MD att stanna kvar i anställningen och borde ha bekostat en körkortsutbildning för MD.

Arbetsdomstolen konstaterade att arbetsbrist hade uppstått för fyra personer till följd av minskat kundunderlag. Redan denna förändring utgjorde en sådan omorganisation som innebar att bolaget hade rätt att uppställa nya kvalifikationskrav, under förutsättning att dessa inte var obefogade eller överdrivna.

I frågan om körkortskravet var motiverat konstaterade domstolen att inget hade framkommit som tydde på att kravet uppställts för att bolaget ville bli av med just MD och de tre andra som sades upp eller för att kringgå turordningsreglerna.

Enlig bolaget krävde verksamheten efter omorganisationen att 17 anställda måste inneha körkort. Förbundet menade att det räckte att 13 anställda hade körkort, varför MD inte hade behövt bli uppsagd. Domstolen delade bolagets uppfattning och uttalade att en situation där en ännu mindre del av personalstyrkan än 17 hade körkort inte skulle bidra till att lösa problemen för bolaget. Kravet att 17 anställda skulle ha körkort var inte obefogat.

Beträffande förbundets påstående att bolaget bort omfördela arbetet så att MD kunnat arbeta kvar utan körkort konstaterade domstolen att en arbetsgivare som huvudregel inte är skyldig att genomföra omplaceringar genom att inrätta andra befattningar än tidigare eller på annat sätt förändra organisationen på ett sätt som begränsar arbetsgivarens arbetsledningsrätt. Inget hade framkommit som
föranledde avsteg från denna regel. Domstolen tillade att det var just uppdragen avseende städning av tåg som förändrats så att körkortskravet blivit mer påtagligt.

Slutligen konstaterade domstolen att det inte hade ålegat bolaget att bekosta en körkortsutbildning för MD. 22 § anställningsskyddslagen uppställer inte kravet att en arbetstagare ska behärska de nya arbetsuppgifterna från första dagen. I vissa fall kan arbetsgivaren även vara skyldig att sörja för nödvändig vidareutbildning. Arbetsgivaren är dock inte skyldig att tillhandahålla utbildning av mer rundläggande natur. Det förhållandet att MD saknade körkort innebar att hon saknade en grundläggande allmän kvalifikation för arbetet, och denna brist kunde inte avhjälpas inom ramen för vad bolaget var skyldigt att skäligen godta inom ramen för 22 § anställningsskyddslagen.

Förbundets talan avslogs.
 
Kommentar:
Jfr AD 1999 nr 36, som gällde frågan om en arbetstagare som saknade körkort hade tillräckliga kvalifikationer för återanställning. Domstolen fann att kravet på körkort var grundat på sakliga skäl.