Konkurrensklausul

Konkurrensklausul för försäkringsförmedlare var oskälig.

IN var anställd hos ett finansbolag som säljare av finansiella tjänster. I hennes anställningsavtal fanns en konkurrensklausul intagen. Enligt denna åtog hon sig att under 60 månader från avgångsdatum inte bearbeta befintliga kunder hos bolaget. Vid brott mot denna bestämmelse skulle vite utgå med femtiotusen kronor per avtalsbrott, dock högst femhundratusen kronor.

IN avslutade sin anställning hos bolaget och påbörjade en ny anställning hos en konkurrent till bolaget. Enligt bolaget hade IN brutit mot konkurrensklausulen genom att bearbeta tre av bolagets kunder under sin anställning hos det konkurrerande bolaget. Hon var därför skyldig att betala avtalsvite till bolaget.

IN menade att de tre kunderna inte var kunder hos bolaget när hon anställdes och konkurrensklausulen skrevs. I andra hand menade hon att klausulen var oskälig enligt 38 § avtalslagen. Under alla förhållanden var vitet oskäligt enligt 36 § samma lag.

Arbetsdomstolen menade att uttrycket ”befintlig kund” i konkurrensklausulen avsåg de kunder bolaget hade när IN’s anställning upphörde, inte de kunder som fanns när hon anställdes. Hon hade således brutit mot klausulen.

Enligt domstolen skiljer sig verksamheten hos ett finansbolag från exempelvis en revisionsbyrå på det sättet att en kund inom den finansiella branschen kan tänkas anlita flera olika bolag, parallellt eller växelvis, för den typen av tjänster som bolaget tillhandahöll.

Klausulen innebar en betydande olägenhet för IN. Förbudet omfattade samtliga cirka 8 000 kunder som bolaget hade när hon slutade sin anställning. Det var således fråga om så många kunder att IN måste antas ha haft svårt att överblicka dem.

Det låg också nära till hands att anta att den kundkrets som var intressant att ända sig till för den aktuella sortens förmedlingstjänster trots allt var begränsad. Klausulen inskränkte därför inte endast marginellt möjligheten för IN att fortsätta att verka som säljare av dessa tjänster, särkilt om man beaktade att det geografiska område hon kunde verka inom av praktiska skäl var avgränsat. Klausulens förbudstid, fem år, var också avsevärt längre än vad som var praxis. IN hade heller inte fått någon särskild kompensation för den olägenhet som klausulen innebar. En sammanvägning av de anförda omständigheterna ledde till att konkurrensklausulen var oskälig enligt 38 § avtalslagen.