Nr 40 Kollektivavtalsfrågor

Kollektivavtalstolkning. En bestämmelse om arbetstid kontinuerligt förlagd till måndag-fredag uteslöt arbetstid som enstaka gång förlades till veckoslut.

Det s k journalistavtalet innehöll en bestämmelse om kompensation i form av ledighet för arbete på helgdag. Enligt bestämmelsen gällde ett undantag för arbetstagare vars arbetstid kontinuerligt var förlagd måndag – fredag. Dessa arbetstagare hade följaktligen inte rätt till ledighet. Tvisten gällde vad som menades med att arbetstiden var ”kontinuerligt” förlagd måndag-fredag.

Förbundet menade att undantagsregeln avsåg arbetstid som under en schemacykel inte innehöll någon ordinarie arbetsdag lördag eller söndag, dvs arbetstagare som arbetade vanlig kontorstid.

Arbetsgivarsidan hävdade att förbundets tolkning av bestämmelsen, sedd tillsammans med regeln om ordinarie arbetstid om 40 timmar per vecka, skulle ge arbetstagare som någon gång då och då arbetade lördag eller söndag en överkompensation jämfört med dem som endast arbetade måndag-fredag respektive dem som frekvent arbetade också under veckosluten. Syftet med bestämmelsen var att alla arbetstagare skulle ha samma arbetstidsmått per helgfri vecka.

Arbetsdomstolen konstaterade att uttrycket kontinuerligt skulle tolkas som förbundet hävdat, dvs att något sker i följd och utan avbrott. Domstolen underkände därmed arbetsgivarsidans påstående att uttrycket skulle tolkas som huvudsakligen.

Domstolen fann vidare att det inte av utredningen gick att dra slutsatsen att syftet med bestämmelsen var att reglera att arbetstiden skulle bli 40 timmar per helgfri vecka och inte heller att det var mot den uttalade bakgrunden som undantagsregeln infördes 1971.

Domstolen förklarade att undantagsregeln skulle tolkas i enlighet med förbundets uppfattning.