Nr 61 Kollektivavtalsfrågor

Även kontinuerligt arbetande hade rätt till permission som kompensation för nationaldagen.

Mot bakgrunden att nationaldagen 2005 blev allmän helgdag kom parterna inom skogsindustrin överens i ett kollektivavtal om att arbetstagare hade rätt till en dags permission under år då nationaldagen infaller på lördag eller söndag. Förutsättning för sådan permission var att arbetstagaren var anställd när nationaldagen infaller.

MP var anställd hos ett bolag som omfattades av kollektivavtalet. Hon arbetade kontinuerligt tvåskift. 2009 inföll nationaldagen på en lördag. MP ansökte om permission vid midsommartid enligt kollektivavtalsregeln men bolaget avslog hennes begäran med motiveringen att bestämmelsen om permission inte omfattade arbetstagare som arbetade kontinuerligt tvåskift.

MP’s fackförbund menade att MP hade rätt till permission. Bestämmelsen var inte begränsad till arbetstagare med vissa arbetstidsformer. Enligt arbetsgivarsidan skulle kompensation lämnas endast till det kollektiv av arbetstagare som faktiskt drabbades av en arbetstidsförlängning, dvs. arbetstagare med dagarbete och intermittent arbete.

Arbetsdomstolen konstaterade att det inte i samband med förhandlingarna vid bestämmelsens tillkomst hade förts någon diskussion om att endast arbetstagare med vissa arbetstider skulle ges rätt till en dags permission när nationaldagen inföll på en lördag eller söndag. Även om arbetsgivarsidan hade som utgångspunkt för förhandlingarna att rätten till en dags permission inte skulle gälla för sådana arbetstagare som inte fick förlängd arbetstid, var det inte utrett att denna uppfattning hade blivit klargjord för förbundet.

Det rådde ingen tvekan om att avtalstexten i sig var klar och tydlig. Den enda uttryckliga förutsättning som angavs för rätten till permission var att arbetstagaren är anställd när nationaldagen infaller.

Till detta kom att förslaget till avtalslösning hade kommit från arbetsgivarsidan, som också hade föreslagit dess språkliga utformning. Det hade ålegat arbetsgivarsidan att klargöra sin uppfattning att permissionsrätten inte skulle gälla arbetstagare i kontinuerligt tvåskift, eftersom en sådan begränsning inte framgår av ordalydelsen. Något sådant klargörande kom dock inte till stånd.

Bestämmelsen omfattade således arbetstagare som arbetade kontinuerligt tvåskift. MP och förbundet tilldömdes 10 000 respektive 50 000 kronor för kollektivavtalsbrott.

MP tilldämdes dessutom ekonomiskt skadestånd motsvarande en dagslön för förlusten av en dags permission. Enligt domstolen kan enligt rättspraxis ekonomiskt skadestånd utdömas för förlust av fritid. En arbetsgivare borde åläggas att utge ekonomisk ersättning för förlust av fritid i vart fall när arbetsgivarens avtalsstridiga handlande leder till att arbetstagaren går miste om en sökt ledighet och i stället, utan extra ekonomisk ersättning, får utföra arbete för arbetsgivarens räkning.

De två arbetsgivarledamöterna menade att MP inte hade drabbats av någon ekonomisk skada varför något ekonomiskt skadestånd inte skulle utdömas.