Nr 10 Stridsåtgärd

AD beslöt inhämta förhandsbesked i frågan om EU/EES-rättens regel om fri rörlighet fri tjänster var tillämplig i fråga om ett panamanskt fartyg som ägdes av ett norskt bolag.

Två olika svenska fackförbund vidtog vid olika tillfällen stridsåtgärder mot ett norskägt fartyg när fartyget anlöpte svenska hamnar. Fartyget var registrerat i Panama och förde panamansk flagg. Besättningen ombord bestod av fyra polska befäl och två ryska matroser. De var anställda hos det norska ägarbolaget.

Bolaget tecknade ett kollektivavtal med den ena fackliga organisationen 2001 och därefter, 2003 när det först tecknade avtalet upphört att gälla, ett kollektivavtal med den andra organisationen. Vid båda tillfällena erlade bolaget i enlighet med avtalet en summa pengar till organisationerna avseende vissa avgifter.

Det uppstod tvist rörande stridsåtgärdernas tillåtlighet och kollektivavtalens giltighet. Bolaget gjorde gällande att det redan fanns ett kollektivavtal med en rysk arbetstagarorganisation som gällde för de ombordanställda. Stridsåtgärderna syftade till att tränga undan detta avtal, eller i vart fall de enskilda anställningsavtalen, och var därför otillåtna enligt Britanniaprincipen och EU/EES-rättens princip om fri rörlighet för tjänster. Vidare hävdade bolaget att de kollektivavtal som ingicks med de båda svenska fackförbunden var ogiltiga på grund av bristande behörighet, bristande samtycke och partsvilja samt enligt 29, 33 och 36 §§ avtalslagen. Bolaget yrkade ekonomiskt skadestånd av förbunden samt återbetalning av de avgifter som bolaget erlagt till förbunden i enlighet med kollektivavtalen. Ett av fackförbunden krävde för egen del skadestånd på den grunden att bolaget brutit mot det mellan dessa parter gällande kollektivavtalet.

I båda kollektivavtalen fanns en lagvalsklausul som utpekade svensk rätt. I en mellandom (AD 2009 nr 39) fann Arbetsdomstolen att lagvalsklausulerna var giltiga.

Den i detta beslut aktuella frågan gällde om Arbetsdomstolen skulle inhämta förhandsbesked från EU-domstolen i frågan om stridsåtgärderna var förenliga med EU/EES-rätten. En första fråga var om domstolen kunde avgöra målen utan att ta ställning till stridsåtgärdernas tillåtlighet.

Enligt Arbetsdomstolen talade övervägande skäl för att varken kollektivavtalen i sin helhet eller de bestämmelser som bolaget och fackförbundet grundat sin respektive talan på kunde anses ogiltiga på de av bolaget åberopade avtalsrättsliga grunderna. På målets dåvarande stadium var därför bedömningen att bolaget inte kunde vinna bifall till sin talan om återbetalning samt skadestånd eller undgå skadeståndsskyldighet i sig gentemot fackförbundet på dessa grunder.

Enligt domstolen gick det ändå inte att avgöra tvistefrågorna utan att i sak pröva frågan om stridsåtgärdernas tillåtlighet. Detta följde av att bolaget hade gjort gällande att stridsåtgärderna var otillåtna och att kollektivavtalen därför var ogiltiga.

Nästa fråga var om det var aktuellt att tillämpa EU/EES-rätten vid bedömning av stridsåtgärdernas tillåtlighet.

Med utgångspunkt i hur parterna utfört sin talan kom domstolen fram till att oavsett om stridsåtgärderna vid en tillämpning av Britanniaprincipen ansågs vara tillåtna eller olagliga enligt medbestämmandelagen, var frågan om EU/EES-rättens tillämplighet av avgörande betydelse för att avgöra stridsåtgärdernas tillåtlighet.

Fartyget var registrerat i Panama och förde panamansk flagg. Det var följaktligen av panamansk nationalitet. Det förhållandet att fartygets ägare var ett bolag med säte i Norge förändrade inte denna slutsats.

Svaret på frågan om EU/EES-rättens regel om fri rörlighet för tjänster var tillämplig då ett fartyg var registrerat i ett tredje land utanför EU/EES-området men ägdes av ett bolag med säte inom detta område var inte självklart, varför det fanns anledning att inhämta förhandsbesked från EU-domstolen på den punkten.