Nr 16: Omplacering kontra uppsägning

Erbjudanden om förändrade anställningsförhållanden utgjorde olagliga uppsägningar (AD 2012 nr 16).

En kommun erbjöd av ekonomiska skäl tretton heltidsarbetande fritidspedagoger omplacering till tjänster om 75 procent av heltid eller tjänstledighet om 25 procent under två år. Av erbjudandena framgick att de som utan godtagbart skäl avvisade erbjudandena riskerade sin anställning.

Två av arbetstagarna avböjde båda erbjudandena och blev uppsagda. De godtog därefter erbjudande om anställning om 75 procent av en heltid. Tio av de tretton valde alternativet tjänstledighet och en valde omreglering till en anställning om 75 procent av heltid. Samtliga angav i sina svar att de motsatte sig förändringen.

Deras fackförbund yrkade att kommunens uppsägningar av de två arbetstagarna och åtgärderna att skilja de övriga från sina anställningar skulle förklaras ogiltiga.

Arbetsdomstolen godtog inte kommunens påstående att arbetstagarna frivilligt accepterat förändringarna. Detta visades av det förhållandet att blanketterna angav att de som inte accepterade något av erbjudandena riskerade sina anställningar. I förhållande till de elva arbetstagare som inte blev uppsagda hade kommunen agerat på ett sätt som jämställdes med uppsägning.

En arbetsgivare är skyldig att försöka omplacera arbetstagare även i samband med uppsägning på grund av arbetsbrist. Det var klarlagt att kommunen inte hade vidtagit någon som helst åtgärd för att undersöka om det var möjligt att omplacera arbetstagarna. Kommunen sysselsatte omkring 3000 anställda. Det var sannolikt att åtminstone några av de tretton arbetstagarna hade kunnat omplaceras till heltidsarbete om kommunen hade undersökt saken närmare.

Eftersom det förelåg oklarhet i frågan om omplacering hade varit möjlig var uppsägningarna inte sakligt grundade. Beträffande de två arbetstagare som blev uppsagda men därefter accepterade omplacering var det ostridigt att arbetstagarna hade ogiltigförklarat uppsägningarna. Genom att därefter omplacera dem och utge en lägre lön till dem än den lön de haft före omplaceringarna bröt kommunen mot 34 § lagen om anställningsskydd. Det hade ålegat kommunen att fortsätta att betala lön till dem som om de arbetat heltid.

Beträffande två av de övriga arbetstagarna hade kommunen ersatt en beviljad föräldraledighet med en tjänstledighet med något högre procenttal. Detta utgjorde ett brott mot föräldraledighetslagen.

Uppsägningarna av de tretton arbetstagarna förklarades ogiltiga. Kommunen ålades att betala allmänt skadestånd med 50 000 kronor till var och en av dem, samt ekonomiskt skadestånd till en arbetstagare som valt alternativet tjänstledighet under två år, för brott mot 7 § lagen om anställningsskydd. Vidare ålades kommunen att betala allmänt skadestånd med 25 000 kronor och ekonomiskt skadestånd till två av arbetstagarna för brott mot 34 § samma lag samt allmänt skadestånd med 25 000 kronor till två arbetstagare för brott mot föräldraledighetslagen.