Nr 18 Stridsåtgärd

Sympatiåtgärder syftade inte till att åstadkomma ändring i ett gällande kollektivavtal.

En facklig organisation inom LO varslade om stridsåtgärder mot ett helägt statligt bolag i förhållande till vilket organisationen inte var bunden av kollektivavtal (se AD 2012 nr 13). Bolaget, som var medlem i Arbetsgivarverket, var för motsvarande arbeten bundet av kollektivavtal i förhållande till ett annat fackförbund inom LO. Detta förbund varslade om sympatiåtgärder till stöd för den första organisationen.

Bolaget och Arbetsgivarverket väckte talan mot fackförbundet och yrkade att Arbetsdomstolen interimistiskt skulle förklara att sympatiåtgärderna var otillåtna. Enligt arbetsgivarsidan var syftet med den första organisationens stridsåtgärder att undantränga existerande kollektivavtal med såväl fackförbundet som ett antal andra fackliga organisationer samt att åstadkomma ändring i det befintliga kollektivavtalet med fackförbundet. Eftersom dessa stridsåtgärder var otillåtna var även sympatiåtgärderna otillåtna.

Arbetsdomstolen förklarade att Arbetsgivarverket var en förvaltningsmyndighet och inte en sådan sammanslutning av arbetsgivare som kan föra talan för medlems räkning i Arbetsdomstolen. En annan sak är dock att Arbetsgivarverket som företrädare för staten som arbetsgivare kan föra talan i tvist om kollektivavtal som staten ingått. Då något yrkande inte framställts som tog sikte på Arbetsgivarverkets intresse lämnade domstolen frågan om partsställningen därhän.

Enligt Arbetsdomstolen hade den första organisationens stridsåtgärder enbart syftat till att få till stånd ett kollektivavtal enbart för sina medlemmar. Då dessa stridsåtgärder således var tillåtna var även fackförbundets sympatiåtgärder tillåtliga.

Arbetsgivarsidan menade vidare att sympatiåtgärderna syftade till att ändra i det gällande kollektivavtalet mellan bolaget och fackförbundet eftersom avtalet hade den innebörden att parterna hade uteslutit möjligheten för bolaget att träffa kollektivavtal med ett annat förbund inom LO. Arbetsdomstolen fann att kollektivavtalet inte hade den av arbetsgivarsidan påstådda innebörden. Det var således inte visat att de varslade sympatiåtgärderna syftade till att åstadkomma ändring i det gällande kollektivavtalet.

Arbetsgivarparternas yrkande om interimistiskt förordnande avslogs.