Nr 24 Arbetstagarbegreppet

Uppdragsavtal som programledare var rätteligen ett otillåtet tidsbegränsat anställningsavtal.

I december 2010 ingick Sveriges Radio AB ett programledaravtal med ”firma LO” för tidsperioden 3 januari – 16 juni 2011. Avtalet innebar att journalisten LO genom sin enskilda firma ställde sig till Sveriges Radios förfogande för att som programledare skriva och framföra manus i radioprogrammet Morgonprogrammet. Ersättningen för hela avtalstiden var bestämd till ett visst belopp och LO hade rätt att fakturera månadsvis. Enligt sin lydelse var avtalet ett uppdragsavtal.

Det uppstod tvist i frågan om LO varit anställd hos Sveriges Radio under avtalstiden och om i så fall hennes anställning hade utgjort en tidsbegränsad s k programanställning enligt det gällande kollektivavtalet.

Utredningen visade att LO före den i målet aktuella avtalsperioden under flera år hade arbetat som reporter och som programledare hos Sveriges Radio i olika tidsbegränsade anställningar. Enligt Arbetsdomstolen var skälet till att LO i december 2010 valde att träffa ett uppdragsavtal förmodligen att hon annars inte skulle erhållit en lika lång avtalsperiod mot bakgrund av reglerna om företrädesrätt till återanställning i lagen om anställningsskydd.

Mot denna bakgrund menade domstolen att det måste visas ha inträffat en verklig förändring av LO’s arbetsförhållanden och ställning vid Sveriges Radio för att man skulle kunna komma fram till att hon inte skulle betraktas som anställd under den aktuella avtalsperioden.

Det var klarlagt att LO enligt programledaravtalet haft en personlig arbetsskyldighet och utredningen visade att hennes arbetsskyldighet och faktiska arbetsinsatser därutöver inte hade skiljt sig på något påtagligt sätt från de övriga anställdas. LO hade vidare använt sig av Sveriges Radios arbetsutrustning för arbetet med programmet. Hon hade haft ett skrivbord, telefon och e-postadress hos Sveriges Radio och också haft tillgång till detta bolags bilar m m.

Domstolens slutsats var att LO varit arbetstagare under den aktuella avtalsperioden.

Beträffande frågan om anställningsform konstaterade domstolen att det ostridigt varit fråga om ett tidsbestämt avtal och att det, oaktat att avtalet enligt sin lydelse inte utgjort ett anställningsavtal, inte fanns anledning att tillägga avtalet en annan innebörd såvitt gällde rättsförhållandets giltighetstid än den som parterna tydligt enats om. Det förhållandet att det i avtalet inte hade angivits någon rättslig grund för tidsbegränsningen föranledde inte att anställningen skulle betraktas som en tillsvidareanställning.

Arbetsdomstolen kom slutligen fram till att LO’s anställning inte var tillåten som en programanställning enligt det gällande kollektivavtalet. Sådana tidsbegränsade anställningar kunde endast användas i förhållande till utomstående i avtalet mening. LO’s arbets- och anställningsförhållanden de senaste åren hade inte skiljt sig från vad som gällt tidigare, varför det var främmande att betrakta henne som utomstående.

LO’s anställning förklarades gälla tillsvidare.