Nr 34 Anställningsavtal

Anställningsavtal var upprättat för skens skull.

H väckte talan mot ett bolag inom anläggningsbranschen och krävde lön och avgångsvederlag. Han hade utfört arbete för bolaget från april 2010 till och med augusti samma år, då han skildes från anställningen eftersom han saknade arbetstillstånd.

H hävdade att hans anställningsavtal, som ingicks den 4 juni, avsåg en anställning från den 18 april 2010 till och med den 31 december 2013. Enligt anställningsavtalet hade han en månadslön om 34 800 kronor. Vidare hade han enligt avtalet rätt till ett avgångsvederlag för det fall att anställningen skulle upphöra före den 1 december 2013. H hade inte fått fullt betalt för den tid han utfört arbete, varför han krävde att mellanskillnaden skulle utges. Vidare krävde han att utfå avgångsvederlaget samt lön för tiden fram till dagen för huvudförhandlingen.

Bolaget menade att det anställningsavtal som H hänvisade till hade upprättats för skens skull för att hjälpa H att få arbetstillstånd. H’s verkliga anställningsavtal var daterat den 2 juni och avsåg en provanställning. H hade varit provanställd i knappt fyra månader med en månadslön om 29 000 kronor. Parterna hade inte avtalat om något avgångsvederlag.

Arbetsdomstolen konstaterade att bolaget till Migrationsverket och Skatteverket hade lämnat uppgifter om H’s anställning som överensstämde med vad H gjorde gällande i målet. Bolagets vd hade även på en av handlingarna försäkrat att uppgifterna var riktiga. Enligt domstolen måste uppgifter som lämnas till myndigheter typiskt sett anses tillförlitliga. Det ankom mot denna bakgrund på bolaget att visa att H ändå inte hade anställts på de villkor som avtalet av den 4 juni utvisade.

Utredningen visade att avtalet av den 4 juni och de handlingar som ingivits till myndigheterna hade tillkommit på H’s begäran och att denne hade uppgivit vilka anställningsvillkor som skulle anges.

Det föreföll mycket osannolikt att bolaget skulle ha ingått ett avtal om en så lång tidsbegränsad anställning som tre och ett halvt år. Vidare hade bolaget i juli 2010 i ett brev till H förklarat att dennes provanställning upphört den 6 juli. Bolaget ansåg således att H var provanställd. Det av H åberopade villkoret om avgångsvederlag var ovanligt förmånligt och främmande för branschen och arbetet ifråga. Även den av H påstådda lönen var osedvanligt hög jämfört med vad som normalt utges i branschen.

Domstolen ansåg att bolaget hade visat att det inte varit parternas avsikt att avtalet av den 4 juni skulle kunna göras gällande mot bolaget. Mot den bakgrunden hade H inte rätt till lön för tiden efter i vart fall den 31 augusti 2010 eller något avgångsvederlag.

Utredningen visade att H inte hade utfört arbete åt bolaget i tiden före den 19 april eller efter den 31 juli 2010. H gjorde gällande att han stått till förfogande för, och också utfört, arbete efter den 31 juli. Domstolen slog fast att eftersom han saknade arbetstillstånd kunde han inte anses ha stått tillförfogande för arbete efter detta datum.

När det gällde frågan om H fått korrekt lön konstaterade domstolen att det är arbetsgivaren som har bevisbördan för att utbetalning av lön har skett. Genom lönespecifikationerna kunde det inte anses visat att de angivna beloppen också utbetalats. H hade rätt till viss ytterligare lön.