Nr 53 Uppsägning på grund av arbetsbrist

Villkorad arbetsbristuppsägning godtogs inte.

PT var anställd som lokalvårdare hos ett teknikföretag. Under våren 2009 bestämde företaget att städningen skulle läggas ut på entreprenad. PT valde att inte övergå till entreprenören.

Teknikföretaget och den lokala fackliga organisationen kom i april överens om att PT skulle flyttas till företagets godsmottagning. Placeringen där skulle inledas med en testperiod om sex månader. Om PT efter testperioden inte bedömdes lämplig för de nya arbetsuppgifterna skulle hon sägas upp på grund av arbetsbrist.

Då det enligt företaget visade sig att PT inte klarade av arbetet på godsavdelningen, sades hon upp på grund av arbetsbrist i december 2009.

Tvisten gällde om uppsägningen var sakligt grundad.

När det gällde betydelsen av överenskommelsen i april 2009 konstaterade Arbetsdomstolen att den innebar att PT i förväg tvingades acceptera arbetsbrist som grund för uppsägning för det fall att hon inte skulle klara de nya arbetsuppgifterna. Det kunde ifrågasättas om det alls hade varit möjligt att träffa en sådan överenskommelse. Utredningen visade emellertid att PT inte hade godtagit, eller ens förstått, innebörden av överenskommelsen. Mot denna bakgrund saknades det anledning att närmare pröva frågan om PT skulle ha blivit bunden av överenskommelsen.

När det gällde frågan om uppsägningen varit sakligt grundad konstaterade domstolen att en arbetsgivares ställningstagande till om en omplacering ska ske eller inte ska göras utifrån de förhållanden som råder vid tidpunkten när arbetsbristen uppstår. Det går inte att som ett led i bedömningen av omplaceringsfrågan ”bygga in” en prövoperiod för arbetstagaren på den tilltänkta placeringen. Flyttningen av PT till godsavdelningen fick därför anses innebära att hon faktiskt omplacerades till denna avdelning. Företaget kunde därefter, vid uppsägningen av PT i december, inte åberopa arbetsbristen i april. Uppsägningen var inte sakligt grundad.

Det ekonomiska yrkandet avsåg tiden, ett år, från anställningens upphörande till dagen för huvudförhandling och gällde lön och semesterersättning om tolv procent på lönebeloppet. Enligt det gällande kollektivavtalet beräknades semesterlönen som ett semestertillägg om 0,8 procent av månadslönen per semesterdag. Yrkandet innebar därför att hon skulle ha blivit kompenserad för mer än de tolv månader hon yrkat ersättning för. Det ekonomiska skadeståndet bestämdes till lönen samt semestertillägget. Som allmänt skadestånd utdömdes 75 000 kronor.