Europakonventionen; Kontrollavgifter

Avdrag från lönen för kontrollavgift stred mot Europakonventionen.

Enligt kollektivavtalet för elinstallationsbranschen skulle arbetsgivare göra avdrag från samtliga anställdas bruttolöner med ett visst belopp för kontrollavgift som sedan skulle betalas in till fackförbundet inom viss tid. Syftet med avgiften var att täcka förbundets kostnader för kontroll av ackord.

Några arbetsgivare vägrade att göra avdrag för kontrollavgift, eller gjorde avdraget för sent, för ett antal oorganiserade arbetstagare. Tvisten gällde om bolagen därmed gjort sig skyldiga till skadeståndsgrundande kollektivavtalsbrott.

Arbetsgivarsidan menade att skyldigheten att göra avdrag från oorganiserades löner stred mot Europakonventionens egendomsskydd (enligt artikel 1 i det första tilläggsprotokollet) och därmed mot svensk lag. Avdraget utgjorde ett ingrepp i de oorganiserades äganderätt som inte stod i rimlig proportion till syftet med granskningen eller arbetsinsatsen. Kontrollsystemet var inte genomskinligt varför det inte gick att se om pengarna endast användes för ackordskontrollen eller om pengarna också användes till förbundets allmänna fackliga verksamhet.

Enligt förbundet stred avdraget inte mot Europakonventionen eftersom de oorganiserade arbetstagarna inte berövades någon egendom i konventionens mening. Vidare menade förbundet att kontrollsystemet var både genomskinligt och proportionellt.

Arbetsdomstolen konstaterade att den del av bruttolönen som motsvarade avdraget utgjorde en del av arbetstagarnas löneanspråk. Med hänvisning till den s k Evaldssondomen från Europadomstolen 2007 om granskningsarvoden (mål nr 75252/01) slog Arbetsdomstolen fast att avdraget innebar att arbetstagarna berövades egendom i den mening som avses i artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

På samma sätt som Europadomstolen fann i Evaldssondomen beträffande syftet med granskningsarvodena konstaterade Arbetsdomstolen att avdragen för kontrollavgift hade ett legitimt syfte i tilläggsprotokollets mening. Syftet med avdragen fick antas vara att tillgodose samtliga montörers intressen när det gällde ackordssystemet.

Frågan om ingreppets proportionalitet skulle bedömas med utgångspunkt i vad som var rimligt att de oorganiserade skulle bidra med, oavsett vad avtalsparterna ursprungligen hade varit överens om. Vid denna bedömning fann domstolen att kontrollavgifterna i vart fall till en del bidrog till förbundets allmänna fackliga verksamhet. Exempelvis utgjorde arbete med att uppdatera ackordslistan och tvisteförhandlingar rörande ackordslönen sådan allmän facklig verksamhet. Även kostnader för förbundets medlemstidning var exempel på kostnader som det inte var befogat att oorganiserade skulle bidra till.

När det gällde möjligheten till insyn i ackordskontrollen fann domstolen att utredningen inte visade att det hade funnits någon utförlig information att tillgå för arbetstagarna om hur kontrollavgifterna faktiskt hade använts. Hanteringen av kontrollavgifterna hade inte klart åtskilts från finansieringen av den allmänna fackliga verksamheten. Arbetstagarna hade således inte haft en verklig möjlighet att identifiera vad de hade betalat för.

Sammanfattningsvis fann domstolen att avdraget för kontrollavgiften inte hade stått i rimlig proportion till syftet med ingreppet. Kontrollavgiftssystemet stod därmed i strid mot  artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

När det gällde frågan om skadestånd för kollektivavtalsbrott fann domstolen att intresset att hindra kränkningar av konventionen innebar att bolagen inte skulle åläggas något skadeståndsansvar för att de inte hade följt en föreskrift i kollektivavtalet som skulle inneburit att vissa arbetstagares rättigheter enligt konventionen hade kränkts.

Förbundets talan avslogs.