AD nr 43: Skadestånd

Avtalsklausul av innebörd att arbetstagare inte hade rätt till skadestånd av sin arbetsgivare stred inte mot Europakonventionen.

 JR var anställd som civil tjänsteman inom Försvarsmakten. Han yrkade skadestånd av Försvarsmakten enligt skadeståndslagen med drygt 370 000 kronor på grund av en arbetsskada.

Försvarsmakten invände att talan skulle avvisas eftersom sådana yrkanden skulle prövas enligt ett särskilt system enligt det gällande kollektivavtalet, PSA Avtal om ersättning vid personskada. Avtalet, som var bindande för JR såsom medlem i den fackliga organisation som tecknat avtalet, innehöll en bestämmelse (22 §) enligt vilken en arbetstagare som omfattas av PSA inte får föra skadeståndstalan mot sin arbetsgivare med anledning av arbetsskada.

JR åberopade artikel 6.1 i Europakonventionen och menade att han hade en oavvislig rätt att få sin sak prövad av en domstol. Bestämmelsen var vidare oskälig enligt 36 § avtalslagen.

Det var ostridigt i målet att 22 § i PSA utgjorde en materiell regel och inte en processuell. Detta betydde att om bestämmelsen var tillämplig på JR:s yrkande skulle yrkandet ogillas, inte avvisas.

Domstolen hänvisade till AD 1988 nr 137 där en liknande bestämmelse i TFA (Trygghetsförsäkring vid arbetsskada) bedömdes som en friskrivningsklausul för arbetsgivaren, dvs som ett avtal om att arbetstagaren inte har rätt till skadestånd av arbetsgivaren.  Avtal som reglerar skadeståndsskyldighet har företräde framför skadeståndslagens bestämmelser.

Domstolen prövade invändningen avseende Europakonventionen som en del av frågan om bestämmelsen var oskälig enligt avtalslagen.

JR hade inte ansökt om ersättning enligt PSA, hans klagomål tog inte sikte på hanteringen av hans ansökan och han hade heller inte fått avslag på en ansökan. I dagsläget, innan det var klarlagt hur en hantering av hans ansökan enligt PSA skulle ha gått till och utfallit, kunde det därför inte med hänsyn till formerna för skaderegleringen och tvisteprocessen anses oskäligt att tillämpa 22 § PSA i JR:s fall.

Försäkringskassan hade av formella skäl inte prövat om JR hade drabbats av en arbetsskada. JR menade att PSA för en sådan situation innebar att prövning i den skadereglerande nämnden inte kunde ske. JR menade att han därför inte kunde få en rättvis rättegång.

Domstolen konstaterade i denna del att den skadereglerande nämnden var bunden av Försäkringskassans bedömning såväl när Försäkringskassan funnit att arbetsskada förelåg som när bedömningen innebar att sådan skada inte förelåg. Frågan hur PSA skulle tolkas om Försäkringskassan inte bedömt, eller inte kunnat bedöma, om en sjukdom utgör en arbetsskada kunde bli föremål för tolkning i den skadereglerande nämnden och ytterst i en skiljenämnd. Frågan rörde därmed inte möjligheterna till rättslig prövning utan de materiella förutsättningarna för att erhålla ersättning.

Sammanfattningsvis fann domstolen att det inte var oskäligt att tillämpa 22 § PSA i JR:s fall. JR hade således enligt 22 § PSA inte rätt att föra skadeståndstalan vid domstol.