AD nr 44 (beslut): Rättegångskostnad

Återkallande av talan sedan motparten ändrat uppfattning i sak friade inte från skyldighet att ersätta motpartens rättegångskostnader.

Ett byggbolag sade upp ett antal murare på grund av arbetsbrist. Murarna ogiltigförklarade uppsägningarna. Efter genomförda lokala förhandlingar men innan de centrala förhandlingarna hade påbörjats väckte bolaget och dess arbetsgivarorganisation talan mot murarna och deras fackförbund. De yrkade att domstolen skulle fastställa att uppsägningarna var sakligt grundade och att domstolen interimistiskt skulle förordna att murarnas anställningar skulle upphöra vid uppsägningstidens utgång eller den senare tidpunkt som domstolen bestämde.

Förbundet och murarna bestred de interimistiska yrkandena med motiveringen att uppsägningarna inte varit sakligt grundade eftersom bolaget inte hade fullgjort sin omplaceringsskyldighet. I sitt beslut fann Arbetsdomstolen att det var mer eller mindre uppenbart att uppsägningarna var sakligt grundade samt förordnade domstolen att anställningarna skulle upphöra samma dag.

Några månader senare genomfördes den centrala förhandlingen varvid förbundet förklarade sig nöjt med den omplaceringsutredning som presenterades. Förbundet återkallade samtliga krav om ogiltigförklaring och skadestånd. Därefter återkallade arbetsgivareorganisationen sin talan i Arbetsdomstolen. Organisationen begärde att förbundet skulle ersätta organisationen för dess rättegångskostnader. Förbundet bestred detta yrkande samt yrkade för egen del att arbetsgivarorganisationen skulle ersätta förbundet för dess rättegångskostnader.

Domstolen konstaterade att den särskilda kvittningsregeln i 5 kap. 2 § arbetstvistlagen inte var tillämplig eftersom målet inte hade företagits till avgörande i sak (jfr AD 2002 nr 21). I stället var rättegångsbalkens regler tillämpliga. Dessa innebär att den part som återkallar sin talan som huvudregel ska ersätta motparten dess rättegångskostnader. Undantag från denna regel gäller om det finns särskilda omständigheter, exempelvis att svaranden efter talans väckande har fullgjort det anspråk som rättegången gällt.

Enligt domstolen var situationen i målet inte jämförbar med situationen att en svarande fullgjort det anspråk rättegången gällt. Detta berodde på att arbetsgivarsidan hade valt att väcka talan innan den centrala förhandlingen hållits. Detta betydde att när talan väcktes var det oklart om det till slut överhuvudtaget skulle föreligga någon tvist. Utredningen visade heller inte att förbundet vid den lokala förhandlingen utan fog hade hävdat att uppsägningarna var olagliga.

Arbetsgivarorganisationen förpliktades att ersätta förbundet för dess rättegångskostnader.
 
Kommentar: Tre ledamöter var av skiljaktig mening och ansåg att det hade funnits skäl att väcka talan före den centrala förhandlingen, att förbundet vid den lokala förhandlingen inte haft fog för sin ståndpunkt att omplaceringsskyldigheten inte var fullgjord, att arbetsgivarsidan inte hade haft något annat val än att återkalla sin talan sedan förbundet återtagit sina krav på ogiltighet och skadestånd och att arbetsgivarsidan sannolikt hade vunnit målet om tvisten hade prövats i sak. Rättegångskostnaderna borde därför kvittas.