Nr 78 Diskriminering - Funktionshinder

Uppsägning av bussförare som drabbats av hjärninfarkt godtogs.

NB var anställd som bussförare hos ett privat bussbolag. 2008 drabbades han av hjärninfarkt och var därefter sjukskriven till september 2010. Under ett knappt år därefter arbetstränade NB hos bolaget och uppbar ersättning från Arbetsförmedlingen som övertagit ansvaret för hans rehabilitering. När ersättningen från Arbetsförmedlingen upphörde i och med utgången av augusti 2011 blev han uppsagd.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) menade att uppsägningen stred mot diskrimineringslagen eftersom bolaget inte hade vidtagit erforderliga anpassningsåtgärder. Bolagets agerande hade i stället varit inriktat på att avsluta NB:s anställning. Uppsägningen stred även mot lagen om anställningsskydd då den var diskriminerande och då NB borde ha omplacerats.

Bolaget invände att deras åtgärder efter NB:s hjärninfarkt inte syftat till att skilja honom från tjänsten och att bolaget tvärtom lojalt medverkat till arbetsträningen. För att NB skulle vara i en jämförbar situation med bussförare utan funktionsnedsättning hade det krävts anpassning av arbetstiderna och arbetsmiljön som var så omfattande att det inte hade varit skäligt att kräva det.

Arbetsdomstolen konstaterade att det krav på arbetsgivaren att vidta skäliga anpassningsåtgärder som följer av såväl diskrimineringslagen som anställningsskyddslagen är detsamma.

Utredningen visade att NB återfick behörighet för att köra buss i november 2010 och att han därefter arbetstränade hos bolaget. I juli 2011 ansåg Arbetsförmedlingen att NB från september borde kunna arbeta halvtid om han fick ett speciellt schema med körningar på landsbygden och med arbetspass mitt på dagen. Bolaget undersökte denna möjlighet men fann att det inte gick att ordna ett sådant schema som NB ville ha.

Det hade inte framkommit något i utredningen som stödde DO:s påstående att bolaget inte ville ha kvar NB, oberoende av hans behov av arbetsanpassning. Bolaget hade under de tio månader som arbetsträningen pågick seriöst medverkat till att utreda NB:s arbetsförmåga. Bolaget hade regelbundet haft kontakt med Arbetsförmedlingen om utformningen av arbetsträningen och anpassade i stor utsträckning arbetsträningen efter NB:s behov och Arbetsförmedlingens önskemål.

Arbetsdomstolen godtog inte DO:s påstående att NB utan anpassningsåtgärder befunnit sig i en jämförbar situation med övriga bussförare eftersom hans kvarstående hjärntrötthet inte innebar att han inte kunde utföra de väsentligaste arbetsuppgifterna. Det var utrett att NB inte kunde kör buss på heltid, vilket han var anställd för, och inte heller tidiga morgnar. NB befanns sig således inte i en jämförbar situation med övriga bussförare utan sådant funktionshinder. Hans arbete hade behövt anpassas för att han skulle ha varit i en jämförbar situation med bussförare utan motsvarande funktionsnedsättning.

Vidare fann domstolen att det hade varit skäligt att kräva av bolaget att det skulle ha erbjudit NB ett schema på halvtid med körningar bara på eftermiddagarna. Schemat bestämdes i maj, och bolaget borde då ha förstått att frågan om NB:s återgång i arbete skulle komma upp under de närmaste månaderna. Det hade förelegat goda grunder för bolaget att anta att NB skulle behöva arbeta deltid och att han inte skulle kunna arbeta tidiga morgnar. Bolaget borde således redan när schemat upprättades ha övervägt vilka anpassningar av NB:s arbetstider som kunde tänkas krävas. Hade detta gjorts hade bolaget kunnat erbjuda ett halvtidsschema med arbete på eftermiddagarna.

Enligt domstolen framkom emellertid av utredningen att NB inte hade kunnat arbeta halvtid med eftermiddagspass utan att denne fick ökad trötthet, huvudvärk och humörväxlingar. Det hade således inte varit tillräckligt att anpassa arbetstiderna för att NB skulle komma i en jämförbar situation med bussförare utan motsvarande funktionshinder.

De hade varit i det närmaste omöjligt för bolaget att anpassa arbetsförhållandena så att de tillgodosåg NB:s behov av tid för återhämtning och av en lugn och stimulifattig miljö. En sådan anpassning hade krävt förändringar avseende arbetstider, busslinjer och busstyper. Sådana anpassningar hade också riskerat att medföra beaktansvärda försämringar för andra bussförares arbetsförhållanden.

Det var således inte skäligt att kräva att bolaget skulle ha vidtagit åtgärder för att NB skulle ha kommit i en jämförbar situation med bussförare utan motsvarande funktionshinder.

Domstolen fann slutligen att bolaget uppfyllt sin omplaceringsskyldighet enligt anställningsskyddslagen. Tänkbara lediga anställningar kom antingen inte att tillsättas eller så saknade NB tillräckliga kvalifikationer för dem.

DO:s talan avslogs.