Nr 92: Arbetstagarbegreppet

Chaufför med uppdragsavtal med ett bolag ansågs vara anställd hos ett annat bolag.


Mellan åkeriet A och ett annat bolag, B, fanns ett avtal som innebar att B skulle utföra chaufförstjänster åt A. Chauffören RR utförde under drygt tre månader körningar med A:s lastbilar och erhöll efter fakturering betalning från B. Mellan RR och B fanns ett avtal om tjänster enligt vilket RR var uppdragstagare. A var genom hängavtal förpliktat att tillämpa ett branschavtal för åkeriverksamhet.

Tvisten gällde om RR varit anställd hos A eller om han varit uppdragstagare hos B.

Enligt Arbetsdomstolen visade omständigheterna i samband med att RR i juni anlitades för körningar att RR haft fog att uppfatta att han anlitades av A och inte av B.

Enligt A hade det kravet uppställts att RR skulle ha egen firma, vilket RR varit införstådd med. Enligt domstolen gick det dock inte av ett åberopat polskt registreringsbevis att dra slutsatsen att RR redan vid den första körningen i juni haft en inregistrerad firma. I stället gav registreringsbeviset stöd för RR:s uppfattning att han registrerade en firma först i juli därför att A hade krävt det för att han skulle få betalt och få ytterligare körningar. Utredningen talade för att RR i juni blev anställd hos A.

Någon dryg månad senare tillkom avtalet mellan RR och B. Frågan var därför om RR därmed blev uppdragstagare hos B. Vissa omständigheter talade för att RR alltjämt varit anställd hos A. Detta bolag hade tillhandahållit dragbil och kort för tankning, tilldelat RR körningar och ersatt honom för vissa utgifter. RR körde enbart A:s bilar och han hade inte haft möjlighet att också utföra körningar åt någon annan.

Mot att betrakta RR som anställd hos A talade att han enligt avtalet med B var uppdragstagare och att han efter fakturering erhöll ersättning från B för sin arbetsinsats. Emellertid hade RR:s relation till B enbart handlat om att han genom det bolaget erhållit ersättning för det arbete han utfört åt A. B hade haft samma företräde som A och framstod som en del av A:s verksamhet med enda uppgiften att förmedla ersättning från A till RR.

Domstolens slutsats var att RR varit anställd hos A under den drygt tre månader långa period under vilken han utfört körningar. Därmed hade A brutit mot kollektivavtalet i relation till förbundet genom att inte tillämpa avtalet på den oorganiserade RR.

A dömdes att betala 100 000 kronor till förbundet av yrkade 400 000 kronor. Domstolen godtog inte förbundets påstående att uppdelningen i olika bolag gjorts i syfte att undgå en tillämpning av kollektivavtalet.