Olika sätt att kemiskt återvinna plast

Olika sätt att kemiskt återvinna plast

Genom att metoderna skiljer sig åt har de olika för- och nackdelar. Exempel på detta är flexibilitet att behandla olika material samt blandmaterial såväl som energibehov i form av värme. Vilken metod som är mest effektiv beror därmed på vilka plaster som samlas in, vilken industriell symbios som kan uppnås genom användning av restvärme och andra frågor.

De huvudsakliga grundprocesserna är depolymerisation, pyrolys och förgasning, och sedan förekommer det olika varianter inom dessa. Det finns också till viss del kombinationer.

Depolymerisation

Depolymerisation att plasten kontrollerat bryts ner till sina monomerer eller olika oligomerer. Man kan likna det vid en omvänd polymerisationsprocess. Processen fungerar bara för vissa plaster som har tillverkats genom så kallad kondensationspolymerisation (som till exempel PET och PA). Dessa kortkedjiga molekyler kan sedan, ofta efter ett eller flera reningssteg, återpolymeriseras och bli till ny plastråvara.

Pyrolys

Vid pyrolys hettas plasten upp till mer än 300 °C utan närvaro av syre och luft. Plastmolekylerna sönderfaller och blir till pyrolysgas, pyrolysolja eller pyrolysvaxer. Dessa pyrolysprodukter kan sedan destileras och renas för att bli till värdefulle kemiska byggsstenar så som monomerer för polymerindustrin. Tekniken fungerar bäst för plaster som bara inehåller kol och väte (PE, PP och PS) vilket innebär att viss försortering av plastmaterialet behövs.

Förgasning

Metoden förgasning innebär en noga kontrollerad, stegvis förbränning, av plastmaterialet vid temeperaturer mellan 700 och 1600 °C och förhöjt tryck. Under processen omvandlas plastmaterilat till så kallad syntesgas som är en blanding av gaserna kolkonoxid (CO) och vätgas (H₂). Syntesgas är en basråvara inom den kemiska industrin och efter upprening kan den användas till att göra nya plast eller andra kemiska produkter så som till exempel metanol eller konstgödsel.