Skriv ut

"Skattefinansierade löneökningar är en återvändsgränd"

Missförstånden kring den svenska lönebildningen är många, nu senast på Dagens Nyheters ledarplats. DN verkar tro att dagens ordning, där den internationellt konkurrensutsatta industrin anger normen för lönebildningen, skapar ojämställda löner och bidrar till att ”kvinnors flit syns dåligt i lönekuvertet”. Den aktuella ledaren i DN bygger till stor del på en rapport skriven av ekonomen Markus Kallifatides på uppdrag av fackförbunden 6F. Kallifatides är även ordförande i Reformisterna, en socialdemokratisk förening som återfinns i partiets vänsterfalang.

DN verkar i stor utsträckning förhålla sig okritisk till den bild – som de mansdominerade facken inom 6F målar upp – om att lönerna bör baseras på förutsättningarna i ”servicesektorn” i allmänhet och den offentliga sektorn i synnerhet. Det både 6F och DN missar är att den internationellt konkurrensutsatta sektorn blir allt bredare och idag omfattar den mycket mer än det som traditionellt räknas som industri. 2016 var 40 procent av näringslivets förädlingsvärde kopplat till efterfrågan på svenska exportprodukter och tjänsteproduktionen står för en stor del av detta. Uppfattningen att servicesektorn inte verkar utsatt för internationell konkurrens är felaktig.

Också jämställdhetsargumentet i ledaren är missvisande. Löneskillnader mellan könen kan i huvudsak förklaras av att kvinnor och män tenderar att göra olika yrkesval. Kvinnor tenderar att i högre grad söka sig till yrken som företrädesvis finns inom offentlig sektor medan män i större utsträckning söker sig till yrken inom näringslivet. Det slår exempelvis oberoende Medlingsinstitutet fast.

En meningsfull debatt om den svenska lönebildningen förutsätter att man inte tänker bort de samhällsekonomiska grundförutsättningarna. Ekonomiskt välstånd byggs av ett produktivt och konkurrenskraftigt näringsliv som skapar värde och sysselsättning. Ett fritt och effektivt näringsliv är en förutsättning för att generera de skattemedel som behövs för att finansiera nödvändiga och samhällsviktiga offentliga tjänster.

Ekonomiskt välstånd vilar alltså på ett starkt och konkurrenskraftigt näringsliv – inte på att man flyttar runt pengar genom transfereringar. Rekryteringsbehoven inom offentlig sektor kan inte lösas genom att flytta resurser till offentlig sektor från det privata näringslivet i allmänhet och den konkurrensutsatta industrin i synnerhet.

Det statiska perspektivet leder i praktiken till att det finns två sätt att öka finansieringen till den offentliga sektorn:

  1. Att kraftigt höja skatterna och/eller
  2. Att finansiera högre löner för vissa offentligt anställda genom att minska resurserna till annan offentlig verksamhet.

Att via stora skatteökningar – vilket lär bli nödvändigt om man vill ändra relativlönerna rejält – höja offentliganställdas löner kommer dock att få negativa samhällsekonomiska konsekvenser. Höjda inkomstskatter gör att viljan att arbeta minskar, i synnerhet inom den privata sektorn. Detta leder i sin tur till att skattebasen och därmed det finansiella utrymmet för offentlig verksamhet minskar. Inte enbart industrins sysselsättning skulle krympa utan även tungt vägande tjänstebranscher som vuxit tack vare efterfrågan från exportmarknader. Undanträngningen av det konkurrensutsatta näringslivet kommer också att medföra en svagare produktivitets- och BNP-tillväxt i samhället vilket på sikt leder till en lägre levnadsstandard för alla.

Det andra alternativet – att prioritera ned viss offentlig verksamhet för att ge plats för högre löner för vissa offentligt anställda – är i och för sig mycket angeläget eftersom det finns mycket stora brister vad gäller effektivt utnyttjande av skattemedel. Men i den diskussion DN nu för kan sådana nödvändiga åtgärder inte innebära lösningen. Hela diskussionen utgår ju ifrån föreställningen att kraven på högkvalitativa leveranser från den offentliga sektorn i volym måste ökas väsentligt.

Att försöka utjämna återstående löneskillnader mellan kvinnor och män och lösa rekryteringsbehoven i den offentliga sektorn genom skattefinansierade löneökningar är alltså en kort återvändsgränd. Betraktar man istället samhällsekonomin som ett system under ständig utveckling och förändring blir slutsatserna annorlunda. Genom att säkerställa goda konkurrensförutsättningar för näringslivet skapas större värden och ökad privat sysselsättning.

DN hävdar också att de stora rekryteringsbehoven inom välfärdssektorn kräver att relativlönerna stiger i den här sektorn. Men rekryteringsbehoven är väl så stora inom näringslivet som inom det offentliga. Genom att öka attraktionskraften, inte minst inom industrin, kan man både locka befintlig kompetens att stanna i Sverige och utländsk kompetens att komma till vårt land. På så sätt kan det svenska näringslivet bibehålla och förbättra konkurrenskraft och produktivitet. Därigenom ges också förutsättningar att bygga ut och finansiera, såväl högre löner för de anställda som fler och bättre leveranser inom den offentliga sektorn.

Det finns således endast två långsiktigt hållbara vägar framåt om man vill utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män: ett växande skatteunderlag baserat på växande och mer produktiv sysselsättning i det privata näringslivet i allmänhet och den internationellt konkurrensutsatta sektorn i synnerhet, eller att kvinnor i ökande utsträckning söker sig till yrken inom näringslivet. Det sistnämnda är mycket viktigt. För att industrin och hela den internationellt konkurrensutsätta sektorn ska kunna bibehålla och öka konkurrenskraften måste vi få tillgång till hela den kompetens som potentiellt finns tillgänglig i Sverige och utomlands. Industrin behöver både fler kvinnor och män.

Mats Kinnwall, chefekonom, Teknikföretagen
Carl Eckerdal, chefekonom IKEM och Livsmedelsföretagen
Kerstin Hallsten, chefekonom Industriarbetsgivarna

Logga in eller skapa en inloggning

Då får du ta del av mer information på webben.

Logga in